SÅNGER OM KLASSKAMPEN I SVERIGE

Sånger om arbetarklassens kamp för makt och dagskrav, samt om reaktionen, i Sveriges historia

Till Sveriges Kommunistiska parti

Skriven i koppling med KFML/SKP:s arbete. Publicerad 1976 i albumet "Kämpa för ett socialistiskt Sverige".

Den svenska arbetarklassen kan omöjligen förena sig utan ett eget parti som leder den, och den kan inte kringgå att förena sig. Fattigdomen i landet ökar, den ekonomiska situationen blir mindre stabil, förtrycket blir hårdare och färre och färre människor tror på parlamentariska illusioner. Parlamentarismens kris leder oundvikligen antingen till revolution eller extrem reaktion, det är den historiska erfarenheten. Det åligger därför den svenska arbetarklassen att återskapa sitt parti. Det är en skandal att KFML/SKP inte kunde uppfylla den rollen utan begränsade sig stort sett till laglig parlamentarisk kamp. Det överensstämde inte då och överensstämmer inte idag med kampens krav.

Text:

Vi kommer från fabriker från byggen och kontor
Vi är dom som skapar landet där vi bor
Som folket före oss bröt upp markens sten
Så är det också vi som ska bygga framtiden

Men landet som vi älskar med skogens dunkla djup
Fabrikers dån och slätter och bergens branta stup
Det landet som vi älskar tog andra i beslag
Och lagen som dom skrev blev Sveriges rikas lag

Kamrat, du som bygger landet, stå upp för att slå dig fri
Du ska ta ledningen och makten. Därför bygger vi vårt parti
Kamrat, du som bygger landet, stå upp för att slå dig fri
Kom med, kamrat när vi bygger Sveriges kommunistiska parti

Vi slår mot imperialismen, som skapar krig och nöd
Av stupade kamraters blod blev vår fana röd
Men alla folk i världen befriar sig en gång
Och härskarna ska krossas i Kreml och Washington

Vi bygger vårt parti för att du en dag
Ska bli den som styr och skriver landets lag
För friheten kan bara formas av den hand
Som under svett och möda byggt upp sitt eget land

Kamrat du som bygger landet: stå upp för att slå dig fri
Du ska ta ledningen och makten. Därför bygger vi vårt parti
Kamrat du som bygger landet: stå upp för att slå dig fri
Kom med, kamrat när vi bygger Sveriges kommunistiska parti

Brune orm

Skriven någon gång under eller efter 2005 (då Jimmie Åkesson blev partiledare).

Under kapitalismen går samhället hela tiden mot en tydligare och mera våldsam inledning i två stora klasser, bourgeoisin och proletariatet. När motsättningarna mellan dem blivit tillräckligt akuta måste de kämpa för sina liv och levebröd. Ett avgörande vapen som bourgeoisin innehar i sådana situationer är att sprida illusioner bland arbetarklassen om exakt vilka deras vänner och fiender är. Om detta vapen används framgångsrikt kommer arbetarna inte kämpa mot borgarklassen utan mot någon eller någonting annat. Det främsta uttrycket för detta fenomen i dagens Sverige är rasism, hur villfarelsen att den vite arbetarens fiende inte är hela bourgeoisin, utan den svarta och bruna arbetaren och/eller den judiska borgaren. Den radikala falangen i detta avseende inom riksdagen är Sverigedemokraterna, med den tvetungade, slingriga, fega Jimmie Åkesson i spetsen. En uppgift som arbetare av alla hudfärger, kön, sexualitet och religion står inför är att släpa hans namn i smuts och damm.

Text:

Lalalala lalala, lala lalalalala lalala
Lalalala lalala, lala lalalalala lalala

Låt mig sjunga om en man, Brune Orm kallas han
Föddes i ett land de rika hade i sin hand
För folk på gator och torg, landet ehuru i sorg
Men människor är ej som får, förorsakar de rika djupa sår
Motstånd tar form, det blåser upp till storm
De rika önskar lä, Brune Orm, skilj folk från fä!

Jimmie Åkesson är ditt namn, ett namn att släpa i smuts och damm
Du önskar slå split mellan arbetare svart och vit
Ditt liv är ett av svek, "Orm vad är kärlek?"
(Sölvesborgska) "Att vid spisen kedja var tjej", Jimmie Åkesson, Satans lakej

Lalalala lalala, lala lalalalala lalala
Lalalala lalala, lala lalalalala lalala

Herr Niding får nu makt, fascister samlar sig för jakt
Sjung enat med emfas, OOO riddare av den vita ras
Ge tiggarkvinnan en spark, JA!
Det är mobbaren som är stark, JA! HURRA!
Men människor är ej som får, förorsakar de rika djupa sår
Gömd bak' polis slingrar sig ormen på alla vis
Hans brunskjortelag till de mäktigas behag

Jimmie Åkesson är ditt namn, ett namn att släpa i smuts och damm
Ni är ej klok men nyttig som mask på krok
I örat vi glatt viska, "Orm, fiska!"
Under fasligt ståhej, Jimmie Åkesson, en sjunkande lakej

Lalalala lalala, lala lalalalala lalala
Lalalala lalala, lala lalalalala lalala

Framhärda

Skriven någon gång efter 2020.

Bourgeoisin och proletariatet har två olika världsåskådningar. Bourgeoisin är, stort sett, en reaktionär klass; dess klassintresse är att bevara det nuvarande systemet. Proletariatet är en revolutionär och progressiv klass; dess klassintresse är att nedgöra det nuvarande systemet och ersätta det med ett nytt system. Bourgeoisin, eftersom den i huvudsak består av kapitalister, som äger sina egna summor kapital och konkurrerar med varandra om kontroll över marknader, är av sin natur en självisk klass och kan inte överleva utan att dess medlemmar sätter sig själv i första rum, iallafall i de flesta fallen. Proletariatet äger ingenting men är beroende av varandra; den tjänar på mindre konkurrens och mer samarbete både mellan producenter och konsumenter och producenterna emellan. Bourgeoisin är också rik och kan lösa sina problem genom att investera tillräckligt med pengar i dem, inklusive militära problem, medan proletariatet är fattigt och måste lösa sina problem genom politisk makt på grundval av proletär demokrati och dess egna vapenmakt.

Dessa klassegenskaper alstrar olika ideologiska grunder för de två klasserna. Den borgerliga revolutionären säger att "det finns en lättsam väg", att man borde "vara normal" och att man bör "färdas lojt med strömmen", medan den proletära revolutionären betalar priset för förändring "med glädje", kämpar motströms och framhärdar. Den borgerliga revolutionären behöver inte framhärda när "vinden blåser snålt", medan den proletära inte har något val.

Text:

Från resan allra första steg, en fröjd att ha dig med i strävan mot rättvisa
O, kamrat, lys upp en stormig dag, tjäna folkets sak
Låt oss avlägga vår ed: att framhärda
Pulserande hjärtan vilja av metall, väljer vi den väg som
åstadkommer förändring, men allting har ett pris, vi med glädje betalar
Så höj en dygd, ett himmelskt tålamod, när vi kämpar…

motströms, det vi företagit oss tar år, lägg nu grunden för en ny värld
Över rykande ruiner av det som bryter ner dig, res dig, räta ryggen
Min käre kamrat, och jag lovar dig att
När det går sakta, vinden blåser snålt, gamla vänner faller av, jag svär på vad vi är
den fladdrande röda fanan aldrig aldrig aldrig ska halas, för du finner inte lycka
när priset är att mänskligheten blöder

De säger liv vi offrar, tar vapen i onödan, det finns en lättsam väg
O kamrat, de säger till dig va normal, det är skönt att flyta med i
vår skendemokrati som enkom gör den rike fri
Var boskap i deras val och hoppas på mirakel
Men lättja har ett pris, ditt sinnes slaveri flyt bland döda fiskar
Färdas lojt med strömmen, låt oss aldrig dväljas där, kamrat, ity vi framhärdar…

Så det kräves av dig och mig att höja kampens dygd, om så himlen faller ner: Framhärda.

Kärlekssången

Enligt bloggen https://peru-information.blogspot.com/ spelades en sång "om kärlek mellan kamrater" 2011, vilket förmodligen syftar på denna låt. Den skrevs därmed förmodligen 2011 eller tidigare.

Borgarklassens kärleksideal är två personer som offrar allting för varandra och ingenting annat, det vill säga likgiltighet gentemot världens miljardmassor i misär, dyrkan av individer. För proletariatet är detta 'shirk'; proletariatets kärleksideal, det kärleksideal som tjänar proletariatet, är två personer som tjänar folket, vars lojalitet i första hand ligger hos den förtryckta majoriteten, dyrkan av kollektivet. Detta är proletariatets kärleksideal, för att det inte kan finnas något annat vid ett visst stadium av proletariatets utveckling. Då man lika gärna eller hellre skulle dö än fortsätta leva i misär, och då förtryckarna inte längre kan härska som de gör, då måste man prioritera och ändra sin levnadssituation; den enda vägen kvar är kampens väg och jagets (och duets) väg måste överges.

Text:

Tiderna är svåra, vi möter dem tillsammans kanske har du rätt, vårt liv blir inte lätt
Jag vill ej lura dig min vän, jag har inga pengar, kommer heller aldrig få men jag ger dig ändå
Vill du ha mig ska du veta, vårt liv blir ett i kampen, den finaste kärleken är motsatt egoismen

Vi kämpar för vår framtid, vi kämpar mot de få rika parasiter som sitter i det blå
Vill du vandra vid min sida, ropa då med mig av kärlek tjäna folket i det vi ger vårt liv

De döende häcklar oss kamrat er kamp tar många år, men vad bättre kan vi göra med våra liv
Leva tysta som lydiga kuggar i maskinen bygga rikedom åt de som lever av vårt blod
Jag kan ej acceptera att du arbetar och knäcks, bryter ryggen, blir bitter i dina bästa år

Vi kämpar för vår framtid, vi kämpar mot de få rika parasiter som sitter i det blå
Vill du vandra vid min sida, ropa då med mig av kärlek tjäna folket i det vi ger vårt liv

Här har vissa lyxen att tro på likgiltigheten, "satsa på dig själv" eller annan barnslig dröm
Kanske en dag jag vinner massa pengar eller trampa på dina vänner, gör smutsig karriär
Nej, ditt stöd är del i vad som måste göras, folk som du och jag får kungarna att falla

Vi kämpar för vår framtid, vi kämpar mot de få rika parasiter som sitter i det blå
Vill du vandra vid min sida, ropa då med mig av kärlek tjäna folket i det vi ger vårt liv

Ibland du kanske tvivlar, har ej läst många böcker, världen förändras väl av nobla visa män
Sanningen är som vanligt långt bort från deras, massorna skapar historien, det är de som är
de verkliga hjältarna, när de talar skakar världen, imperialisterna driver vi ut i havet

Vi kämpar för vår framtid, vi kämpar mot de få rika parasiter som sitter i det blå
Vill du vandra vid min sida, ropa då med mig av kärlek tjäna folket i det vi ger vårt liv